Öland – Vannborga

Mycket trevlig helg i goda vänners sällskap på Öland.

Helgen toppades av att Lena och Lovis vann på söndagen. De gjorde en strålande fin runda på 94 poäng. Så stämningen var hög i bilen hem!

Det var årsdebut för mig, Sia och Knut och vi hade två IK2 per dag. Jätteroligt att få så många chanser samma helg.
Det var inga jättestora banor (ca 250 m hämt) men de hade sina svårigheter. Ena banan hade små enar lite här och där överallt och hundarna kunde villa bort sig lite i utgången. Det blev väldigt svårt att bedöma crosslinjen. Vegetationen lurade ögat och vi var många som styrde hundarna rakt förbi grindarna. Det blåste en del och därmed blev hörbarheten ojämn och det var svårt säga om hundarna verkligen var olydiga eller bara inte hörde? Det känns ju roligare tro på den senare teorin…

Sia inledde på lördagen med en strålande runda på 87 poäng. Hon gick verkligen kanonbra och jag var överlycklig. Vi hade en miss vid framdrivningsstolpen och tappade massa poäng. En tacka tog sats och försökte dra. Hon fick med sig ett lamm och plötsligt hade jag två på ena sidan stolpen och tre som inte hunnit runt. Men avslutningen var verkligen finfin. Vi ledde när halva startfältet hade gått och det höll ända till en femteplacering. Helnöjd!

Därefter blev det inga höga placeringar för min del. Knut hade lite för mycket ”kan-själv” attityd första dan. Det blev bättre på söndan men då överstyrde jag i stället. Det kändes tvunget för att återta befälet men det blev ju inte så effektivt. Han kändes i alla fall riktigt bra i sista racet igår där vi fick ihop 82 poäng på den kluriga enebanan. Det vi behöver fila på är framförallt djupet i upptaget. Där har han tappat en del sen förra året.

Sia fortsatte att gå bra men vi hade lite problem med hörbarheten och sista rundan blev hon plötsligt jättevid under drivningarna. Helskumt. Jag hade iofs bestämt mig för att köra lite passivt eftersom fåren hade varit väldigt känsliga på den banan. Många hade tappat dem och fått bryta. Kanske hon förstod och valde själv att hålla ett megaavstånd hela vägen? Jag vet inte men det betydde ju att hon fick springa jättelångt i flankerna i stället så det blev svårt styra upp linjerna.

Självklart var jag orolig att Sias skador skulle gå upp igen men peppar peppar ser det ut att ha klarat sig. Jag har varit supernoga med värmning och gått av. Syreväxlat och klämt och känt…
Hon är lite stel i hb idag, men det värmde kvickt ur på morgonpromenaden så jag tror vi kan ha det här under kontroll. Den stora skadan i vänsterbenet märks ingenting alls av. Nu får hon ta det lugnt några dagar. Håll tummarna!

Nä nu får jag sluta skriva… ikväll kommer Anita så det blir en händelserik vecka som kommer!

ps. Knut ligger och minipiper, ni vet låt så lite som möjligt…  han tycker nog jag är pest som inte låter honom porra med Kelli…

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: