Ben

Kväll

NU behöver jag skriva av mig lite… Jag är besviken, arg, ledsen, förbryllad, uppgiven.
Varför? Jo det är den lilla hunden Busy… hon gör mig galen. Vi var och tävlade i Lagga ivkäll, på vår inofficiella jultävling. I första loppet sprang hon lite halvhjärtat 5-6 hinder, jag fick heja på henne för att få henne springa och sen försvann hon spårlöst in i böjda tunneln. Jag stod där och väntade, tittade runt mina fötter för ibland är hon där när jag letar efter henne. Ja, man vet ju aldrig, kanske hon smitit ut bakom min rygg.. Men, så kommer hon sakta ut ur tunneln… i BAJSPOSITION  Så fort hon var färdig så rusade hon av banan, kändes som hon trodde jag skulle spöa henne. Vad gör man för fel???? Precis där och då var mina känslor precis vad jag skrev ovan: besviken, arg, ledsen, förbryllad, uppgiven. Besviken för att hon gjorde det igen! Det är fjärde gången hon skiter på tävlingsbanan. Jag har aldrig varit med om maken. Ja, jag har rastat henne. I Skutskär gick jag en hel timme med henne före loppet. Hon gjorde ett kanonrace för att plötsligt sätta sig och skita mitt på banan.
Arg för att hon faktiskt är över 2 år och borde veta att man skiter ute – är det för mycke begärt?
Ledsen för att hon blir rädd och springer av banan trots att jag ALDRIG skällt på henne för att hon skiter på fel ställe. Men hon känner väl min antagligen illa dolda besvikelse antar jag, och reagerar på den.
Förbryllad för jag vet inte hur jag ska hantera detta. Jag har haft långsamma hundar, rädda hundar, hundar som river, som hoppar kontaktfält, som krånglar i slalom, som inte ligger på bordet,som är ostyrbara men detta!!! Man skulle kunna kalla det en utmaning och jag brukar gilla såna. Men detta vete f-n om jag fixar. Uppgiven, just det.
Andra loppet kändes lite mer förhoppningsfullt men efter ett par hinder så ville hon inte vara med längre. Började skritta (inte skita). Jag gav upp och skickade henne mot upploppet och då tog hon glatt de tre hindrena. Nöjd med att komma därifrån.
Så kommer vi hem och går ner och fodrar fåren. Då hoppar hon jämfota, en meter rakt upp utanför stalldörrn tills jag kommer och öppnar. Kastar sig handlöst in i mörkret för att jaga möss därinne, helt underbart galen. Sjuk är hon inte iaf. Alltid en tröst.

Jag var tvungen ta fram hennes tävlingsbok när jag kom hem. Nypa mig i armen och titta i den – där står faktiskt FYRA vinster och en andraplacering. Så hon kan ju den lilla skiten – ja, det är ju liksom därför man håller på. För att hon kan springa fortare än någon av mina pappisar nånsin har gjort. Men fy för att aldrig veta var man har henne – det är verkligen skitjobbigt. Nu får ni peppra mig med idéer för en sån här kväll har man lust att bara dra ner rullgardin och sluta tävla. Var ligger utmaningen i detta??? Det kanske är rolig läsning men jag lovar det ärINTE roligt. 

Nu ska jag ta lite glögg och sätta mig o njuta av Sias valpar. Försöka lista ut vem som ska bli min Git.

Förmiddag

Valparna börjar få ben  Jo ögon också förstås. Alla har inte öppnat ögonen än men det är så himla sött när dom plötsligt kikar fram. Jo jag vet att dom inte ser nåt direkt, men ändå – det känns lite som Hello World, here I am… 
Roligt är det att dom börjar försöka stå och gå. Oj vad vingligt det är. Många roliga kullerbyttor blir det och man sitter o småler åt dom.

Femman försöker stå


 

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: